Horizon: Forbidden West Standard Edition - PS5

TL;DR rekommenderas varmt, i synnerhet till dig som tyckte om det första spelet, men även till dig som överhuvudtaget uppskattar action-äventyrsspel med fokus på handling. Det positiva överväger, inte bara ögon- och örongodiset utan även spelmekaniken. Först anledningen till min (starka) fyra av fem: Drygt halvvägs igenom ramhandlingen har jag redan nått max level bara genom att göra sidouppdrag och aktiviteter. Den här erfarenhetskurvan hade kunnat balanseras bättre. Antalet aktiviteter, sidouppdrag och förströelser har också utökats markant jämfört med det första spelet, vilket jag personligen ogillar eftersom jag vill se och göra allting, hitta allting, osv. Upplevelsen blir mindre fokuserad då, när jag slits mellan att gå vidare i handlingen och diverse annat. En ytterligare omgång "kill your darlings" hade spelet tjänat på, i mitt tycke. Och så har jag upplevt en del irriterande buggar; ibland uppfattar spelet inte när jag t.ex. har dödat alla maskiner och aktiverar nästa led i ett uppdrag; ibland registreras inte en lägereld, maskinområde eller annan markör på kartan fastän jag kommer dit, ser objektet/objekten ifråga, osv; ibland svävar objekt i luften såsom delar av byggnader (!), gräs, stenar, m.m. Ingenting som bryter spelet helt, och totalt sett är buggar sällsynta i min i skrivande stund 70+ timmars spelomgång, men ändå ett irriterande minus. I övrigt, och totalt sett, är jag dock förälskad i spelet och vill inte sluta spela. Karaktärerna känns djupare och mer utvecklade, och det är till exempel intressant att Aloy påfallande ofta uppträder känslokallt och buffligt, även mot sina närmaste, om än på ett trovärdigt sätt, såsom jag tolkar karaktären. Även andra karaktärer upplever jag som nyanserade på liknande sätt och de har också inbördes relationer med varandra på ett trovärdigt och levande sätt. Spelmekaniskt är det som det första spelet med plusmeny, på gott och ont. Det smakar fortfarande väldigt gott, och är beroendeframkallande roligt, men jag blir övermätt av alla sidouppdrag och den ännu större kartan med ännu fler samlarföremål och rövarhålor och annat att göra. De är (oftast) tillfredsställande att ta sig an, men för många. Strider är roliga, utmanande, varierade och det är jobbigt men bra att du nu måste jobba lite mer för att till exempel skjuta av specifika delar av maskinerna för att få värdefulla delar eller skadeskjuta dem. Mängden vapen och rustningar har också mångfaldigats jämfört med det första spelet, vilket jag är kluven inför. Det är en god tanke att tvinga/uppmuntra spelaren till att variera sig, men för mig blev det mest rörigt och jag spelade i slutändan som i det förra spelet, dvs. med i stort sett samma uppsättning vapen hela tiden för att jag helt enkelt blev överväldigad av urvalet. Gränssnittet är förfinat med många smidiga förbättringar av inventariehantering, anteckningar, m.m. och jag tyckte om det nya systemet för upplåsning av nya förmågor med fler och mer specialiserade grenar. Musiken är oftast inte så intressant, utan håller sig mest i bakgrunden, men fungerar väl i sitt sammanhang. Ett dussintal musikstycken är dock riktiga hits som jag vill lyssna på även utanför spelet. Ljuddesignen är atmosfärisk och omslutande. Spelet tjänar på att spelas med surroundhörlurar.