God Of War: Ragnarök Collectors Edition- PS5

God of War: Ragnarök är en spektakulär uppföljare som bygger vidare på sin föregångares starka grund och överträffar den på nästan alla plan. Spelet fortsätter Kratos och Atreus resa. Denna gången genom vikinga-mytologin (I ett väldigt estetiskt vinterlandskap som jag gillar!). Väldigt fängslande story i vanlig ordning. Relationen mellan far och son utvecklas på ett sätt som känns äkta och engagerande, med starkt skrivna dialoger och karaktärer. Bossarna på vägen är utmanande och man får vara kreativ som vanligt med God of War Framför allt så tycker jag detta spel är en väldigt trevlig grafisk upplevelse med många fina filmsekvenser, ljudet, animationer och underbar grafik. Rekommenderar 5/5

Bland de bästa spel serien i marknaden. Riktigt bra gameplay, grafik och story

Mycket bra spel! Har man inte spelat det ännu, så tycker jag absolut man ska slå till. Bra story, och mycket varierande miljöer och fiender.

Bästa spelet jag har spelat ! ! ! ! 11/10

Då det här är en av dom bästa spelen jag någonsin spelat så ville jag skriva en ordentlig recenssion. Men även så visste jag att jag kunde skriva tusen ord eller mer om detta spel! Jag köpte det dock inte här, men köpte the collectors edition, så jag har Mjölnir hemma också! Så detta är en bild på Steelbooken. ---------------------------------------------------- Det finns ögonblick i livet som stannar hos en för alltid, som födseln av mitt första barn, men det låter kanske lite bissart att skriva i samma mening, men vissa spel. Dom nya God of War spelen i den nordiska mytologins värld är en av dessa ögonblick. Som pappa är det svårt att inte bli känslomässigt investerad när jag spelade God of War Ragnarök för första gången. Jag har trots allt sett hur mycket bandet mellan Kratos och Atreus speglar min egen resa med min egen son. När jag såg Kratos brottas med faderskapet, försöka navigera i den känsliga balansen att skydda sin son samtidigt som han låter honom växa, kunde jag inte låta bli att reflektera över hur jag har försökt göra detsamma med min egen son, ännu bara 3 och ett halft. Men kommer inte bli lättare destå äldre han blir. Efter att ha avslutat Ragnarök, kan jag med tillförsikt säga att det här spelet har varit en av de mest givande upplevelserna jag någonsin har haft – inte bara som en gamer, men som en pappa. Det var inte bara handlingen eller världsbyggandet som höll mig engagerad – det var bandet mellan far och son som var så rått och verkligt. Det bandet som finns mellan dom är inte bara hjärtat i spelet utan något jag kunde relatera till djupare än jag någonsin förväntat mig. Den visar både kampen och glädjen med föräldraskap. När God of War (2018) släpptes slog det omedelbart an hos mig. Det komplexa förhållandet mellan Kratos, en far som fortfarande håller på att växa sig ur sitt trauma från sitt förflutna och Atreus, en nyfiken och ivrig son, som endast vill vara sina pappa tillmötes. Spelet var inte bara ett brutalt actionfyllt äventyr, det var en uppriktig undersökning av vad det innebär att vara en förälder. Det var en berättelse om helande, tillit. tillväxt. Det var det som fick mig att reflektera över min egen roll som pappa. Dela berättelser och vägleda min egen son och utmaningarna med att växa upp. Och nu, med God of War Ragnarök, har historien utvecklats på de mest djupgående och finaste av sätt. Det som började med en berättelse om försoning för Kratos har nu blivit en kraftfull berättelse om arv, att släppa taget och att se sitt barn hitta sin egen väg. Hjärtat i Ragnarök är en djupt känslomässig och komplex relation mellan Kratos och Atreus, en som kommer att få resonans hos alla som är en förälder, men kanske speciellt en far till en son. I "första" God of War från 2018 såg vi Kratos kämpa med sitt förflutna och försöka bli en bättre far till Atreus. Han var en man som var hemsökt av sin historia, osäker på hur han skulle navigera i rollen som en förälder efter all smärta han hade orsakat. Han visste inte hur han skulle visa Atreus kärlek på ett hälsosamt sätt. Han var ofta avlägsen, rädd att hans son skulle upprepa samma misstag som han hade gjort. Men i slutet av den första spelet fanns det hopp. Kratos hade börjat förstå att bandet han delade med Atreus var nyckeln till hans försoning. Det var en vacker berättelse om personlig förvandling, och det var en berättelse om kärlek, precis som Ragnarök fortsätter på. Atreus är inte längre den unge pojken han en gång var. Han är nu en tonåring som försöker förstå världen omkring honom och letar efter svar om sitt egna öde och sin roll i det stora hela. Kratos, som fortfarande bär tyngden av sitt förflutna, står inför utmaningen att släppa taget, att lita på att sin son kan ta sina egna beslut och utkämpar sina egna strider även när det går emot hans instinkter som en skyddande far. Det här var något jag vet jag också måste göra sinom tid. Att kunna släppa taget, att låta min egna son växa utan mig. Men förhoppningsvis är det många års tills dess. Det är så svårt att släppa taget. Men spelet påminde mig om att ibland är den största kärlekshandlingen att veta när man ska ta ett steg tillbaka och låta sitt barn utkämpa sina egna strider. Det här temat att släppa taget, att låta ditt barn skapa sin egen väg, är något som drabbade mig hårt som pappa. När jag ser min egna son växa och ser att du blir mer självständig, mer självsäker och mer säker på dig själv. Även fast du är så liten. Så mycket som jag vet att jag vill hålla fast i detta alldeles för länge. För att kunna guida dig igenom varje steg på din resa. Så vet jag att jag måste släppa taget av honom. Kratos kämpar för att lita på Atreus, men genom att göra det låter han sin son växa. Det är en smärtsam men nödvändig del av faderskapet, och en som resonerar med alla som någonsin har uppfostrat ett barn. Vad Ragnarök gör så bra är att visa att denna process att släppa taget inte är lätt, men det är inte heller är något man ska vifta bort. Istället är det ett vackert steg framåt i förhållandet. Genom att låta Atreus växa så växer även Kratos. Det är det som gör det här spelet så kraftfullt. Men den känslomässiga tyngden mellan Kratos och Atreus är påtaglig genom hela spelet och den speglar utmaningarna som kommer med att uppfostra ett barn. Att balansera kärlek med oberoende, lära ut samtidigt som man ger utrymme att växa. Ragnarök drar sig inte för att visa hur komplicerat, smärtsamt och givande det förhållandet kan vara, och för mig gjorde det så att spelet kändes desto mer effektfullt. Jag skulle kunna skriva om hur detta spel fick mig att känna som förälder, men ni kanske faktiskt vill veta hur spelets combat är. Och naturligtvis skulle det inte vara God of War utan combaten. Ragnarök tar sin föregångares mekanik och förfinar dem till nästan perfektion. Jag är en sucker för leviathan axe, aldrig varit med en mer givande combat. När man väl får in sina "combos" med alla nya skills och såklart blades of chaos. Men även Draupnir spjutet är riktigt kul ibland, å man kan ju vara lite cheesy med den. Haha. Sen självklart har du fortfarande Atreus vid din sida som hjälper dig med hans egna skills.