Wacom One 13 Touch

Med tidigare erfarenhet av Wacoms Intuos 3 från 2004, en ritplatta utan display, är det nu dags att testa deras cirka femton år yngre tillskott Wacom One. Jag vill börja med att nämna hur otroligt härlig den här skärmen är att rita på – det är en fröjd för både öga och muskler. Eftersom jag nedan kritiserar vissa delar som för mig inte fungerar optimalt kan det vara viktigt att komma ihåg. Wacom one är en smidig och välbyggd ritdisplay och känns som en sladdbestyckad surfplatta med tillhörande penna. Viktigt och grundläggande är att det rör sig om en skärm och inget annat – den behöver ström, HDMI- och USB-input. Som förväntat är produkten gediget och avskalat konstruerad med ett ganska lågt, inbyggt ställ i ryggen. Smart förvaring av extra pennspetsar samt pennspetsbytarhål gömmer sig under stället. Full HD-skärmen känns alldeles lagom högupplöst och storleksmässigt är jag förvånad över hur tillräckligt 13,3 tum kan vara. Skärmpanel och färgåtergivning är klart godkänd men inte extraordinär. En viss distans mellan display och själva ritytan gör att pennspetsen från sämre vinklar upplevs som en aning distanserad från muspekaren men under rätt förhållanden är detta inget problem alls. Det leder mig osökt in på ergonomin. För alla som sitter och ritar på relativt horisontella ytor vet att nacken kan ta stryk och eftersom en ritdisplay i mångt och mycket fungerar på samma sätt som ett ritblock kan tidigare nämnda ställ upplevas som en aning för litet. Jag kommer definitivt titta på externa lösningar för att få till en mer passande vinkel då en gammal hederlig ritplatta utan display åtminstone låter dig sitta med huvudet högt. För soffritaren går skärmen förstås utmärkt att ha i knäet. Det första som slog mig, förutom det för mig revolutionerande i att faktiskt rita direkt på skärmen, var avsaknaden av knappar. 2020 är det förstås helt rätt men är man van vid en ritplatta med snabbkommandoknappar kan skärmens kanter upplevas som lite nakna. Normalt sett plockar den moderna människan fram fingertopparna i knapplösa skärmsituationer men inte heller touchfunktioner erbjuds. En liten subtil on/offknapp på skärmens övre kant finns men med en bättre tangentbordsplacering och kunskap om ritprogrammets snabbkommandon kan ett effektivt rittempo med enkelhet uppnås ändå. Jämfört med mina tidigare erfarenheter är det här ett sådan otrolig förbättring. Människor är olika och jag vet att vissa till och med föredrar den äldre tekniken med ritplatta och display separerade men för mig har det alltid gett en olustig distans och frånkoppling från vad jag håller på med. Skärmens ytbehandling ger en härlig friktion som åtminstone efterliknar penna och papperkänsla betydligt bättre än tidigare nämnda Intuos 3. När det talas om Wacom One som ett nybörjaralternativ måste jag också poängtera att vilket proffs som helst i teorin skulle kunna producera förstklassig konst med den här ritdisplayen. Anledningen till nybörjarstämpeln är förstås den mindre skärmstorleken, avsaknaden av touch och det reducerade antalet tryckkänslighetsnivåer och ja, så är det. För mig som tidigare var helnöjd med Intuos 3 och dess 1024 tryckkänslighetsnivåer är förstås Ones 4096 nivåer en riktigt bra ökning och ärligt talat mer än tillräckligt. En proffsigare variant löser inte eventuella ergonomiska problem och inte heller ett bristande konstnärsskap. Jag är riktigt imponerad och trots att jag sneglat på ritskärmar sedan Wacom lanserade sin första Cintiq är jag inte det minsta besviken. Jag kan se Wacom One som mitt primära digitala konstnärsredskap i många år framöver.